Det engelska begreppet intangible är främst använt inom ekonomi och avser saker som vi kan erkänna existera och vara av vikt men som är svåra att mäta. De motsvarande begrepp som kommer närmast på svenska borde vara ogripbar eller svårgripar variabler. I ekonomiska sammanhang kan det handla om saker som påverkar ekonomier eller affärsmodeller men som är svåra att mäta. Personalens moral är avgörande för produktiviteten men svår att kvantifiera. Företagets anseende eller produktens rykte är även saker som vi med lätthet kan acceptera har en påverkar på de ekonomiska aspekterna. Graden av byråkrati eller om något är estetiskt tilltalande är andra exempel.

Kevin Kelly är pionjär i nätsammanhang, grundare till tidsskriften Wired och en ständig producent av pigga analyser av samhälle och IT-utveckling. Han menar att Internet går att jämföra med en kopieringsmaskin och jag uppfattar hans enkla fråga; ” Well, what can’t be copied?”, som central. Kelly beskriver hur en rad saker ”på nätet” inte kan kopieras. Förtroende är en sak som inte kan kopieras, snabbhet en annan, autenticitet en tredje. Slutsatsen är att den som skapar en tjänst måste skapa, addera, icke kopierbara ”intangibles” för att kunna konkurrera på en global marknad.

Nätet är detaljernas kungarike. De olika känslor design ger (vilket är just en intangible) kan vara avgörande för framgång eller undergång. Om Google flyttar de sponsrade länkarna två pixlar till vänster ökar eller minskar antalet klick och i pengar kan det röra sig om miljontals kronor. Att ändra bakgrundfärg på de sponsrade länkarna är ett stort beslut. För mig är detta viktiga frågor då jag arbetar inom området informationssökning och informationskompetens. Det är viktigt med frågor om hur vår digitala skugga hanteras. Hur beteendedata sparas, delas, säljs och så vidare. Det utgör själva den ekonomiska modell som söktjänsterna byggs upp runt.

Kan det vara så att HUR organisationer hanterar datat som sina användare håller på att bli en viktig ”icke kopierbar intangible”? Den ena företagets hantering uppfattas som korrekt medan det andra företagets hantering uppfattas som sämre. Allt annat är likvärdigt. Vilken väljer du att använda? Är det möjligt att radera mitt konto på en tjänst och i samband med det all metadata om mig)? Eller vilken utsträckning har jag makt över mina texter, bilder, videos i systemet? Kan jag påverka data om mig som andra producerar? Etc etc.

Förhållande mellan design, organisation, personlig data, beteendedata och den personliga integriteten är ett förhållandevis väl beforskat område men jag upplever även att det är ett av de områden som det ”just nu” är tillåtet främst utgå från känsla och tyckande; ”Jag tror inte någon kommer att använda tjänst X för de värnar om sin personliga integritet”. Eller det motsatta; ”folk bryr sig inte längre om hur datat om dem hanteras – de gör vad som helst på nätet”.

Att gällande dessa frågor utgå från känsla och tyckande är riskabelt ur affärshänseende eftersom användarnas uppfattning om hur företaget/organisationen hanterar datat om dem skulle kunna vara DEN icke kopierbar intangible som avgör framgång eller undergång för en IT-tjänst.

Har det senaste året i samband med mitt journalistikprojekt läst in mig gällande framförallt gällande nyhetsjournalistik och dess förhållande till IT-utveckling och affärsmodeller. Mycket kan sägas om detta men det är tre saker som är återkommande uppskattade faktorer med papperstidningen.

Det första områden kan kallas ”handledning”.  Någon håller läsaren i handen och visar vad som är viktig att läsa (för att hänga med och förstå samtiden). Det är mycket inom kulturen ”massmedier” som hänger samman med detta. Det är central del inom nyhetskulturen hur nyheter väljs ut och ges utrymme. Det redaktionella urvalet är viktig del av professionerna inom journalistiken. Det är journalistiken uppgift att välja vad som skall belysas. Det är redaktörens ansvar att välja vad som skall publiceras.

Det andra området är relevans. En nyhet måste upplevas som relevant. Vi människor fungerar så att vi måste knyta ny kunskap till kunskap eller erfarenhet vi redan har. Vi upplever inte saker i ett vakuum. När vi upplever något som relevant har det sin förklaring i vilka vi är och vad vi gjort tidigare i livet.

Det tredje området som uppmärksammas är serendipitet. Läsarna uppskattar chansen och möjligheten att lära sig något nytt. Vi bläddrar i tidningen och våra ögon skannar av rubriker. Även om vi inte läser alla artiklar så lär vi oss något om ämnet. Läsargrupper uttrycker hur de uppfattar detta som en viktig del i allmänbildningen. De vill inte vara utan en dagstidning och ersätta den med exempelvis nyheter på webben för de säger sig sakna översikten och just detta med att man lär sig saker som något man inte visste något om.

Serendipitet är en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter något annat. Ordet har sitt ursprung i sagan om de tre prinsarna från Serendip. Prinsarna gjorde ständigt, genom tillfälligheter och skarpsinne, upptäckter av sådant de inte var ute efter.

I korthet: Pappa kung (av Serendip nuvarande Sri Lanka) var orolig för sina tre söners utbildning. Pappa kung upptäckte att det inte var tillräckligt med de bästa lärare inom kända områden. Han gav dem uppdrag vilka de ibland lyckades med ibland inte – men de lärde sig ANNAT vid varje tillfälle.

Begreppet används inom forskningen och det kanske mest kända exemplet är när Alexander Fleming 1928 efter återkomst till laboratoriet efter semester fann en odiskad bakteriekultur som det börjat växa mögel på. Han lade märke till att bakterier inte växte runt mögelkolonierna. Han drog slutsatsen att möglet avsöndrade ett bakteriedödande ämne och upptäckte därmed penicillinet.

Det finns en välbehövlig diskussion om att teknik för personifiering kan leda till brist på serendipitet. Om vår informationskonsumtion i allt högre grad utgår från teknisk analys av våra beteenden och vi presenteras i allt högre utsträckning för information som redan ligger inom ramen för vårt kunskapsspann  – ja då blir vi allt smalare i vårt kunnande.

Serendipitet kan beskrivas som ”oväntad relevans”. Sambandet mellan informationssökning och informationskompetens är inte svårt att se. En informationssökningsprocess initieras av att personen upplever ett problem och gör kopplingen att rätt information kan lösa detta problem. Det är alltså en process som är användardriven. Om teknik då utvecklas som enbart bygger på redan känd relevans för användaren (tex kunskap om att användaren är i Sverige och detta leder till att enbart resultat på svenska visas) minskar bredden, graden av möjlighet till serendipitet. Jag är beredd att slå på stortrumman och påstå; serendipitet är viktigt för lärandet. Serendipitet är när vi bryter oss fri från handledning och fångar möjligheten att lära oss något nytt.

Värdet i serendipitet är tydligt och marknaden riktar allt mer sin uppmärksamhet mot området. Skälet är att serendipitet utgör en icke kopierbar intangible och det är därför möjligt att skapa affärsmodeller runt det. Är det inte så att vi alla när vi åker hemifrån på morgonen tänker; hoppas det händer något oväntat kul idag (oväntat relevant). Är det inte så att vi är ganska tacksamma och känner oss direkt glada för de tillfällen då vi lärt oss något nytt på ett oväntat sätt?

;-P

Våra handlingar, beteende genererar stora mängder data. Under senare delen av 1990-talet och under 2000-talet var det vanligt att använda begreppet ”digital fotspår” (eng digital fotprints). Medan vi går framåt så lämnar vi spår efter oss.  Det är allt vanligare att se hur metaforen digital skugga används (det är intressant att fundera över varför vi människor tenderar att överge vissa metaforer för att börja använda andra). Ett fotspår skulle kunna uppfattas mer som ett historisk dokument medan en skugga är mer flyktigt.

När begreppet digital skugga används så tas ofta en bredare ansatts – här avses inte enbart digital information direkt kopplad till webben utan även all den digital information som skapas och finns om dig generellt; allt från webbhistorik, finansiella transaktioner, övervakningsfoton, kreditkortsanvändning och mycket mer.  När vi vandrar genom livet speglas detta mot digital värld. Sökindustrin har länge legat i framkanten när det kommer till att omvandla kunskap om våra beteenden till pengar. Att söka information med hjälp av en söktjänst är en av de mest utbredda aktiviteterna på nätet. Och varje handling skapar värdefull data. Allt fler affärsmodeller utgår från beteende data – båda som vara och som valuta.

Persondata mer värdefullt än avgifter vid transaktioner
Alex Rampell uppmärksammar i en artikel på TechCrunch hur företag som hanterar betalning ”på nätet” har svårt att ta betalt för sina tjänster. Samtidigt är området glödhett och vi står inför möjligheten att fullt ut kunna betala med mobilen. Detta kommer att förändra inte bara hur vi betalar på nätet utan även i fysiska affärer. Vem har inte varit med om en kaféägaren som helst inte säljer kaffe & bullar under 50 Kr mot kortbetalning eftersom kortavgiften äter upp förtjänsten?

Rampell ser hur datat om våra köp är efterlängtade hos marknadsförare. Data om vem som är beredd att spendera X kronor på vara eller tjänst vid givet ögonblick och plats. Här finns en blöt dröm att koppla det fysiska rummet till Internetekologin. Vi är vana att när vi köper en bok på nätet så får vi tips; personer som köpt denna bok har även köpt denna (och denna och denna och denna). Det som görs är att man buntlar en bok med andra. Inte sällan en masskulturell bok med en smalkulturell och på detta sätt knyter samman ena änden i den långa svansen (The Long Tail) med något långt ut i svansen. Uttryck på ett annat sätt; man lyckas sälja en bok till – kanske en bok som annars aldrig skulle ha sålts. På detta sätt skulle vi nu alltså i samma stund som vi köpt något i en butik få erbjudanden baserat på detta köp. Ett synsätt och affärsmodell som bygger på att värdet på datat om transaktionerna med råge överstiger värdet av transaktionsavgifterna.

Kan persondata utgöra valuta?
Ur ett användarperspektiv blir det hela intressant:  Om nu datat om DIG är så värdefullt att det ersätter pengar borde ju DU säga:  ”hej – stopp – jag vill ha min beskärda del av kakan. Varför skall jag bjussa på all data om mig själv?” Är det tänkbart att vi inte enbart behöver resonera runt persondata och integritet utan även resonerar om att faktiskt ta betalt för den EGNA ”digitala skuggan”.

–          Jag vill köpa den där burken med dricka.

–          Det blir 12 Kr casch eller om du föredrar att tillgängliggöra din digitala skugga via oss avseende senaste tre dagarna fungerar det bra.

;-P