Om att förlöjliga problematisering av teknologi

Det är enkelt och snabbt att göra sammanställningar av det slaget som Lois Anslov gör i blogginlägget What technology are we addicted to this time? Det är underhållande med sammanställningar av detta slag, hur oro för ny teknik är löjligt och det är lätt att skratta åt tokigheterna som presenteras.

Det Lois Anslov gör i sitt underhållande blogginlägg är inget nytt. Åtminstone inte för mig. Ofta när någon har velat föra ett resonemang om samhälle, individ och teknikutveckling är det alltid någon annan som refererar till teknikfientlighet eller moralpanik. Den som vill problematisera har ansetts vara naiv och rädd.

Anslov avslutar sin text med att det inte är originellt att säga att ny teknik är farligt och han leder det i bevis med sina historiska exempel. Men jag vill påstå att det är precis lika o-originellt att argumentera på detta sätt. Min erfarenhet är att denna är retorik ofta används för att förminska den som har en vilja att problematisera teknikutveckling. Och jag verkar inte stå ensam i denna iakttagelse.

Ett flertal teknik-filosofer som på ett eller annat sätt problematiserar teknik får epitetet som exempelvis ”neo-Luddeties” trots att de tydligt förklarar att de inte är negativt inställda till teknik i sig (begreppet har sin historiska grund i England då en grupp textilarbetare förstörde vävmaskiner på grund av sin oro att yrket skulle försvinna. Namnet tros komma från Ned Ludd som 1779 förstörde två vävramar. Begreppet används för en person som är generellt negativ till all teknologi och all teknikutveckling).

Teknikfilosofer som exempelvis Jaron Lanier försöker, precis som jag gjort hela mitt vuxna liv, att om och om igen uttrycka hur de (vi) INTE är mot teknik – tvärtom. Det vi uttrycker är en önskan om intellektualisera, kritisera, problematisera. Jag menar att det är tillåtet att ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det är oklokt att låta de som inte gillar teknik dominera diskussionen om teknik. Men det är precis lika oklokt att låta de som förlöjligar teknikkritik dominera diskussioner om teknik.

Min uppfattning är att allt i samhället tål att problematiseras, diskuteras, ha olika uppfattningar och ståndpunkter om – så även teknikutvecklingen. Oavsett hur svårt ämnet än är så bör en debatt, diskussion eller dialog bygga på ett genuint intresse för ämnet. Jag anser att det är dåligt för oss alla, för individen, för samhället med förlöjligande och förminskning.

Just idag känner jag mig dock inte så orolig. Jag är på forskningskonferens Tangible, Embedded and Embodied Interactions (TEI) som är en konferens om teknikutveckling och som inleds av med orden: Vi kan inte längre enbart se teknik som en källa till lösning utan även en del i ett problem.

Att träffa ett rörligt mål från en rörlig plattform

Att träffa ett rörligt mål när du själv befinner dig i rörelse kräver en viss form av träning. Det givna exemplet är en skytt som befinner sig i en helikopter och skall slå ut en bil som även den är i rörelse. Just så är min bild av tillvaron för alla företag och organisationer – även om de inte själva vill inse det. Objektet (marknaden) förändras snabbare än det subjekt (företaget) som betraktar objektet vilket innebär stora utmaningar. Objektet är i ständig rörelse.

Förmågan att snabbt kunna ändra, förbättra och utvecklas är avgörande för de flesta företag. Det behövs en förmåga att kunna addera, växla av, förändra kompetenser i hög takt. Jag har nyligen besökt sex byråer som arbetar med digitala tjänster i olika former. Jag frågade dem alla: Hur många är ni? Vid varje tillfälle var svaret: Vi vet inte riktigt. Sedan följs detta upp med uttryck som “vi är nog kanske mellan tio och 17” eller “tror vi ligger runt 30 plus-minus fem”. För mig blir det tydligt att dessa företag liknar vårt eget i den mån att de är podulära med tydligt distribuerad beslutsstruktur. De skjuter från en rörlig plattform.

Att vara en podulär organisation innebär, för oss, att vi distribuerar besluten så långt som någonsin möjligt. Det innebär att vi gått från att se affärsprocesser som kedjor mot att vi uppfattar oss själva som en del av en värdeskapande gemenskap som innefattar våra samarbetsparter, våra kunder och deras kunder (de hundratals användare av våra system som även de bidrar med enorma mängder kunskap).

Vi har skapat en kultur där varje pod har egna mål och arbetar autonomt mot dessa. Fokus ligger på att finna lösningar snarare än att leverera något i en färdig uppställd mall.  Det är just här som metoderna och ledning av organisation är så viktig och det är här vi upplevt att vi hittat en bra form.

Varje pod presterar, kommunicerar och koordinerar med andra poddar vilket är centralt för framgång. Det ligger ett stort ansvar hos oss som ledning att förstå protokoll och standarder – tekniska såväl som kulturella. Det blir även helt avgörande att vi ansvarar för det arbete som behövs för att upprätthålla standarder gällande värderingar och handlingar. Då kommer varje medarbetare, samarbetspart, kund och kunds kund att känna sig trygga och på ett snabbt sätt kunna ta egna beslut. Det är just så vi kan producera så snabbt, kvalitativt och i den takt som krävs. Det är så vi kan fortsätta vara ”small and smart” och skapa stora värden för våra kunder.

 

 

 

 

”Tyranny of OR” och grappling

En av de böcker som jag låtit mig influeras av det senaste året är Built to last: successful habits of visionary companies skriven av av James C Collins, Jerry I Porras, Jim Collins. Det är en undersökning och sökande efter vad som är signifikant för företag som inte bara är framgångsrika idag utan har varit framgångsrika över en lång tidsrymd.

Här finns ett resonemang som bygger på att uppfattning om att organisationer ständigt behöver välja mellan två olika saker. En kultur där organisation uppfattar att det ena står i motpol till det andra. Författarna kallar denna uppfattning för ”The tyrrany of OR”.

En central iakttagelse författarna gör gällande visionära företaget, de företag som under lång tid haft stor framgång, är att de inte lider av denna idékonstruktion. Deras kultur domineras av ett synsätt som kan uttryckas med ”både OCH” eller som författarna uttrycker det: ”Genius of AND”.

Dessa organisationer styrs alltså inte av ”tyrannen ELLER” utan att vid varje tillfälle ser de hur ”både OCH” gynnar organisationen. Författarna menar även att det är signifikant hur dessa företag inte gör de båda sakerna halvdant. Det är inte en urvattnad version av de olika delarna. De är engagerade, fokuserade och bra på både och.

Jag tränar ju sedan många år Brasiliansk Jiu-Jitsu och jag uppfattar att denna retorik är applicerbar på vår kultur. Det finns individer som underkastar sig ”tyrannen ELLER” och det finns individer som omfamnar ”både OCH”. Några tydliga ELLER som jag uppfattat som återkommande inom grappling och Jiu-Jitsu är:

Gi ELLER NoGi
Teknik ELLER fysik
Stående ELLER ”sittande”
Old school ELLER Modern Jiu-Jitsu
ADCC regler ELLER IBJJF regler
Seriöst ELLER Roligt

Med samma övertygelse James C Collins, Jerry I Porras och Jim Collins beskriver hur de framgångsrika företagen lyckas med ”både OCH” ser jag hur utövare inom Jiu-Jitsu / Grappling / Submission Wrestling och som under lång tid varit framgångsrika är tydliga ”OCH” personligheter. De har förmåga att fokusera på:

Gi OCH NoGi
Teknik OCH fysik
Stående OCH ”sittande”
Old school OCH Modern Jiu-Jitsu
ADCC regler OCH IBJJF regler
Seriöst OCH roligt

Jag drar dessa slutsatser genom att se hur många av de tongivande utövarna har framgångar inom båda regelsystemen. Genom de intervjuer som de givit och förklarat sin inställning till grappling och lärande. Genom att se på deras matcher.

/ P