Häromdagen var jag med på ett möte om arbetsmiljö på en designutbildning. Mötet handlade om arbetsmiljön och en arbetsmiljökonsult från Springlife ledde arbetet.

Jag kände inte igen de resonemang som konsulten förde gällande arbetsmiljöområdet ifrån min erfarenhet om organisationsutveckling eller i min övertygelse om hur en god arbetsmiljö skapas. Konsulten använde Sinnesrobönen som ledstjärna och jag motsade mig detta.

Låt mig förklara mitt synsätt

Sinnesrobönen har sitt ursprung inom religionen och används inom religionen. Inte minst vid sorgearbete. Den är även väl använd inom vård och terapi, inte minst inom 12-stegskulturen och beroendebehandling.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det finns kraft i användning av bönen i dessa sammanhang då meddelandet är; det går inte att ändra på gårdagen – fokusera på idag, i morgon och dagen efter det.

Tänkande, kreativitet, passion är inte en sjukdom, det är inte en sorg eller ett beroende. Den självständigt tänkande individen är grunden för vetenskapen. Det finns inte någon framgångsrik forskare i mänsklighetens historia som fått sin framgång genom att fokusera på begränsningar eller anpassa sitt tänkande efter en norm. Det är en central aktivitet inom vetenskapen att skapa nya tankar. Att upprepa eller befästa redan befintliga tankar har aldrig drivit utveckling.

Om en organisation vill utvecklas behöver den passionerade medarbetade. Den behöver attrahera människor med passion. Den behöver understödja passion. I samma sekund som en medarbetare upplever att hon inte kan påverka har organisationen ett problem.

Konsultens användning av Sinnesrobönen visade en omodern syn, en linjesyn, på människan och på arbete. En fråga som diskuterats mycket under de senaste 20 åren är om världen förändras i en allt snabbare takt. Att organisationer behöver lära sig att acceptera förändring som ett normaltillstånd. Jag delar den uppfattningen och det är därför så förvånande för mig när någon tänker sig att de verktyg (sätt att se på organisationsutveckling) som användes för 20 år sedan skulle fungera idag.

Idag är det snarare allmänt accepterad kunskap att organisation behöver söka och utveckla, förvalta exceptionell talang. Söka människor som har passion och låta dessa utmana befintliga idéer och uppfattningar. På så sätt utvecklas organisationen och kan fortsätta vara relevant. Det är även min övertygelse att den moderna människan söker mening. Yrkesvardagen utgör en stor del av människans liv och därmed är det logiskt att vi alla söker en mening i vårt arbete och yrke. Vi vill påverka.

Denna organisations vision är att bidra till en hållbar samhällsutveckling genom forskningsframsteg, bildning och kritiska samtal om vår tids stora frågor. Det går inte att nå den visionen om organisationen och dess medarbetare arbetsvardag lutar sig mot Sinnesrobönen och den retorik som fördes. Snarare är det motsatta som bör ske som långsiktig strategi för att uppnå visionen. 

Inom ämnet design och idéuppfattning ”design thinking” står uppgiften att se utmaningar och söka lösning. En inställning som kräver optimism. Oavsett hur utmanande begränsningarna är tänker vi (designers) oss att det finns minst en potentiell lösning som är bättre än den existerande lösningen. Det ligger alltså även i ämnets natur att ständigt ifrågasätta, utmana, samarbeta. I ett sådant arbete finns stor chans att misslyckas. Vi designers har byggt in i våra metoder en kultur som hanterar det. En attityd att vi ständigt måste tillåta oss att försöka, misslyckas, lära oss och försöka igen. Men att ta sig an en uppgift där möjligheten att misslyckas är stor är inte helt förståndigt. Här krävs mod.

Av dessa skäl vill jag föreslå en alternativ Sinnesrobön att använda inom organisationsutveckling för kreativa organisationer (alla) och framförallt för utbildningar inom kreativa områden.

Acceptera aldrig att det finns något som inte kan förändras. Var oförståndig och ha mod att utmana. Gör skillnad