Jobbar dessa dagar med vår nya utbildningsplattform. Det är oerhört roligt men även utmanande. I första vändan så jobbar jag upp en kurs som riktar sig mot yrkesverksamma lärare på grundskolenivå.

Det några saker som jag vill prova. Tror det är sju år nu som vi skapat distansutbildningar till olika högskolor och universitet och även om vi ständigt vänder och vrider på utbildningsmodeller så finns begränsningar av formellt slag.

Den första aspekten jag vill undersöka och laborera runt är ”början & slut”. Behöver en kurs ha en tydlig början och ett tydligt slut? Inom högre utbildning är det så att en kurs börjar ett datum och slutar ett annat. Samtidigt skalla ropen: livslångt lärande!

Nästa aspekt som jag laborerar med är förhållande personlig närhet kontra IT-tjänst. Det går att bygga helt interaktiva utbildningar utan involvering av lärare. Det går att göra det motsatta: helt människa-människa baserade utbildningar. Hur nyttjar man tekniken maximalt för att den lärande (student/elev) skall få ut maximalt av sin investerade tid och samtidigt uppleva en personlig kontakt? Hur står detta i proportion till hur mycket tid läraren behöver lägga vilket är den största kostnaden för utbildningsinstansen (och därmed priset).

Den sista aspekten där jag upplever det finns mycket kvar att göra är förhållandet mellan de som deltar i utbildningen. Grupparbeten är inte det mest populära (eller effektiva) och i grupparbeten (trots all tillgänglig teknik) skapas en tid & rum beroende till varandra. Samtidigt finns det en stor kraft i att möta andra i ett arbete. Det är just när olika erfarenheter möts som nya tankar kan födas. Det blir ju en extra utmaning i denna aspekt om man nu tänker sig detta med att det inte finns EN börjar på kursen och ETT slut.

Och sedan måste jag tänka på skalbarheten….och…IT-stabiliteten …och….designen…..och…..

P

Jag har precis publicerat en kort text för en studentgrupp som jag arbetar med. Den handlar om de grundläggande affärsmodellerna för tjänster på nätet som riktar sig mot barn. År 2004 skrev jag en bok tillsammans med professor Sven-Axel Månsson som heter Sexindustrin på nätet – aktörer, innehåll, relationer och ekonomiska flöden. Det var väldigt fruktsamt att titta krasst på de ekonomiska konstruktionerna i en första vända och först därefter resonera om effekter, påverkan, möjligheter och problem.

De senaste åren har jag varit involverad i en rad projekt som handlar om barn och Internet och mött många personer som arbetar med barn; lärare, rektorer, föräldrar, BUP-personal mm. Jag har påstått att många förklaringar till varför olika tjänster och fenomen existerar på nätet ligger i företagens affärsmodeller och betalmodeller. Men jag kan inte hitta någon lämplig text att tipsa dem om. Alltså skriver jag en.

Alla under 18 år är ett barn men det är stor skillnad mellan en treåring och en sextonåring. Det är även stor skillnad mellan en tioåring och en trettonåring. Det är faktiskt stor skillnad mellan en åttaåring och en annan åttaåring. Vårt första möte med Internet sker i tre-årsåldern och att vara uppkopplad är idag en del av de flesta barns uppväxt (Sverige).

Vissa av de tjänster och fenomen som jag beskriver rör kanske främst mindre barn medan andra rör större barn. Många grundäggande ekonomiska modeller genomsyrar det mesta som sker på nätet. Framförallt så tränger betalmodellerna långt in i leken och det är i leken som saker kostar.

Självklart är jag påverkad av tongivande och i mångt och mycket populariserade modeller och böckerna om nätekonomier ”The Long Tail”, ”Free”, uppmärksamhetsbaserade modeller, förväntningsbaserade ekonomier etc men jag tycker ändå att det finns mycket just inom området ekonomiska modeller, nätet, barn och tjänster att reda ut och beskriva.

Har ni tankar eller reflektioner inom området tar jag gärna emot dem. peder@glykol.com

Trevlig helg

Peder