Har det senaste året i samband med mitt journalistikprojekt läst in mig gällande framförallt gällande nyhetsjournalistik och dess förhållande till IT-utveckling och affärsmodeller. Mycket kan sägas om detta men det är tre saker som är återkommande uppskattade faktorer med papperstidningen.

Det första områden kan kallas ”handledning”.  Någon håller läsaren i handen och visar vad som är viktig att läsa (för att hänga med och förstå samtiden). Det är mycket inom kulturen ”massmedier” som hänger samman med detta. Det är central del inom nyhetskulturen hur nyheter väljs ut och ges utrymme. Det redaktionella urvalet är viktig del av professionerna inom journalistiken. Det är journalistiken uppgift att välja vad som skall belysas. Det är redaktörens ansvar att välja vad som skall publiceras.

Det andra området är relevans. En nyhet måste upplevas som relevant. Vi människor fungerar så att vi måste knyta ny kunskap till kunskap eller erfarenhet vi redan har. Vi upplever inte saker i ett vakuum. När vi upplever något som relevant har det sin förklaring i vilka vi är och vad vi gjort tidigare i livet.

Det tredje området som uppmärksammas är serendipitet. Läsarna uppskattar chansen och möjligheten att lära sig något nytt. Vi bläddrar i tidningen och våra ögon skannar av rubriker. Även om vi inte läser alla artiklar så lär vi oss något om ämnet. Läsargrupper uttrycker hur de uppfattar detta som en viktig del i allmänbildningen. De vill inte vara utan en dagstidning och ersätta den med exempelvis nyheter på webben för de säger sig sakna översikten och just detta med att man lär sig saker som något man inte visste något om.

Serendipitet är en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter något annat. Ordet har sitt ursprung i sagan om de tre prinsarna från Serendip. Prinsarna gjorde ständigt, genom tillfälligheter och skarpsinne, upptäckter av sådant de inte var ute efter.

I korthet: Pappa kung (av Serendip nuvarande Sri Lanka) var orolig för sina tre söners utbildning. Pappa kung upptäckte att det inte var tillräckligt med de bästa lärare inom kända områden. Han gav dem uppdrag vilka de ibland lyckades med ibland inte – men de lärde sig ANNAT vid varje tillfälle.

Begreppet används inom forskningen och det kanske mest kända exemplet är när Alexander Fleming 1928 efter återkomst till laboratoriet efter semester fann en odiskad bakteriekultur som det börjat växa mögel på. Han lade märke till att bakterier inte växte runt mögelkolonierna. Han drog slutsatsen att möglet avsöndrade ett bakteriedödande ämne och upptäckte därmed penicillinet.

Det finns en välbehövlig diskussion om att teknik för personifiering kan leda till brist på serendipitet. Om vår informationskonsumtion i allt högre grad utgår från teknisk analys av våra beteenden och vi presenteras i allt högre utsträckning för information som redan ligger inom ramen för vårt kunskapsspann  – ja då blir vi allt smalare i vårt kunnande.

Serendipitet kan beskrivas som ”oväntad relevans”. Sambandet mellan informationssökning och informationskompetens är inte svårt att se. En informationssökningsprocess initieras av att personen upplever ett problem och gör kopplingen att rätt information kan lösa detta problem. Det är alltså en process som är användardriven. Om teknik då utvecklas som enbart bygger på redan känd relevans för användaren (tex kunskap om att användaren är i Sverige och detta leder till att enbart resultat på svenska visas) minskar bredden, graden av möjlighet till serendipitet. Jag är beredd att slå på stortrumman och påstå; serendipitet är viktigt för lärandet. Serendipitet är när vi bryter oss fri från handledning och fångar möjligheten att lära oss något nytt.

Värdet i serendipitet är tydligt och marknaden riktar allt mer sin uppmärksamhet mot området. Skälet är att serendipitet utgör en icke kopierbar intangible och det är därför möjligt att skapa affärsmodeller runt det. Är det inte så att vi alla när vi åker hemifrån på morgonen tänker; hoppas det händer något oväntat kul idag (oväntat relevant). Är det inte så att vi är ganska tacksamma och känner oss direkt glada för de tillfällen då vi lärt oss något nytt på ett oväntat sätt?

;-P

Våra handlingar, beteende genererar stora mängder data. Under senare delen av 1990-talet och under 2000-talet var det vanligt att använda begreppet ”digital fotspår” (eng digital fotprints). Medan vi går framåt så lämnar vi spår efter oss.  Det är allt vanligare att se hur metaforen digital skugga används (det är intressant att fundera över varför vi människor tenderar att överge vissa metaforer för att börja använda andra). Ett fotspår skulle kunna uppfattas mer som ett historisk dokument medan en skugga är mer flyktigt.

När begreppet digital skugga används så tas ofta en bredare ansatts – här avses inte enbart digital information direkt kopplad till webben utan även all den digital information som skapas och finns om dig generellt; allt från webbhistorik, finansiella transaktioner, övervakningsfoton, kreditkortsanvändning och mycket mer.  När vi vandrar genom livet speglas detta mot digital värld. Sökindustrin har länge legat i framkanten när det kommer till att omvandla kunskap om våra beteenden till pengar. Att söka information med hjälp av en söktjänst är en av de mest utbredda aktiviteterna på nätet. Och varje handling skapar värdefull data. Allt fler affärsmodeller utgår från beteende data – båda som vara och som valuta.

Persondata mer värdefullt än avgifter vid transaktioner
Alex Rampell uppmärksammar i en artikel på TechCrunch hur företag som hanterar betalning ”på nätet” har svårt att ta betalt för sina tjänster. Samtidigt är området glödhett och vi står inför möjligheten att fullt ut kunna betala med mobilen. Detta kommer att förändra inte bara hur vi betalar på nätet utan även i fysiska affärer. Vem har inte varit med om en kaféägaren som helst inte säljer kaffe & bullar under 50 Kr mot kortbetalning eftersom kortavgiften äter upp förtjänsten?

Rampell ser hur datat om våra köp är efterlängtade hos marknadsförare. Data om vem som är beredd att spendera X kronor på vara eller tjänst vid givet ögonblick och plats. Här finns en blöt dröm att koppla det fysiska rummet till Internetekologin. Vi är vana att när vi köper en bok på nätet så får vi tips; personer som köpt denna bok har även köpt denna (och denna och denna och denna). Det som görs är att man buntlar en bok med andra. Inte sällan en masskulturell bok med en smalkulturell och på detta sätt knyter samman ena änden i den långa svansen (The Long Tail) med något långt ut i svansen. Uttryck på ett annat sätt; man lyckas sälja en bok till – kanske en bok som annars aldrig skulle ha sålts. På detta sätt skulle vi nu alltså i samma stund som vi köpt något i en butik få erbjudanden baserat på detta köp. Ett synsätt och affärsmodell som bygger på att värdet på datat om transaktionerna med råge överstiger värdet av transaktionsavgifterna.

Kan persondata utgöra valuta?
Ur ett användarperspektiv blir det hela intressant:  Om nu datat om DIG är så värdefullt att det ersätter pengar borde ju DU säga:  ”hej – stopp – jag vill ha min beskärda del av kakan. Varför skall jag bjussa på all data om mig själv?” Är det tänkbart att vi inte enbart behöver resonera runt persondata och integritet utan även resonerar om att faktiskt ta betalt för den EGNA ”digitala skuggan”.

–          Jag vill köpa den där burken med dricka.

–          Det blir 12 Kr casch eller om du föredrar att tillgängliggöra din digitala skugga via oss avseende senaste tre dagarna fungerar det bra.

;-P

När man följer teknikutvecklingsbranschen är det slående hur många företag som idag arbetat med underliggande teknologier. De utvecklar alltså inte teknik i form av nya tydliga tjänster. De utvecklar alltså inte en app eller en ny webbtjänst.

Jag tycker detta är intressant eftersom vi haft en period där vi laddat ner tekniklösningar till vår mobil i form av appar. De har en färg, fen form. Vi klickar på en symbol så startar de. Vi har som användare tvingats att anpassa oss till tekniken. Vi måste genomföra olika handlingar får att uppnå det vi vill och det som den tekniska tjänsten är till för. En fördel som jag ser det är att detta skapar en medvetenhet om vad vi gör och vad som sker. Nu använder jag en karttjänst. Nu kommunicerar jag med twitter, nu söker jag information, nu gör jag ditt eller datt.

Den trend som jag noterar och som jag uppfattar vara stark och intressant är just mängden företag som ägnar sig åt att skapa teknologi som inte kräver någon form av nedladdning – något aktiv handling hos användaren. Användaren skall inte behöva ändra något beteende. Tanken är att det inte skall finnas något som stör användandet. Det skall inte finnas någon som helst friktion i användandet utan användaren skall enbart uppleva att de saker som behöver ske sker.

Många av dessa företag riktar sig mot de större aktörer (t.ex. Facebook, Google, Apple, HTC etc) och målet är att skapa teknologi som snabbt kan infogas i existerande tjänster. En aspekt av företagandet är iden om att bli uppköpta så snabbt som möjligt. Vi som användaren kommer alltså inte att möta ett nytt varumärke. Snarare kommer de tjänster vi använder att utvecklas.

Som ett exempel skulle det Seattlebaserade företaget A.R.O. kunna ges. Deras projekt SAGA är teknik vars idé är att användaren aldrig skall behöva ge en viss app en uppgift (klicka för att se vädret, lägga till ett möte i kalendern etc). Sagatekniken skall integreras i mobiler och i tjänster och alltid i tystnad agera. Genom analys av dina beteenden och dina preferenser så lär sig telefonen vad som behövs göras. Tekniken gissar vad du gör och vad du behöver ha löst. ”hej – snart går du förbi den där indiska restaurangen som du gillar så mycket – det är lunchtid – du borde vara hungrig”. Löjligt? Jo, kanske men om tekniken använts på ett proaktiv sätt kan det även finnas nyttor; ”du brukar ta röda linjen hem vid den här tiden – vill bara säga att det är tokstopp i tunnelbanan”.

Som vanligt är det så att man kan tycka vad man önskar om teknologi och teknikutveckling. Ur min aspekt är det viktiga att se och förstå vad som händer.

P