Den mest deprimerande upptäckten om hjärnan, någonsin. Så har Dan Kahans forskning omnämnts. Dan är professor i juridik vid Yale Law School och forskar om politiskt motiverat tänkande.  Han visar att när vi lär oss mer om något ökar risken för polarisering i samhället.

Politiskt motiverat tänkande är en sorts stamtänkande. Vi, människor kan ha ett så stort behov av att tillhöra en grupp och upprätthålla relationer inom en grupp att det påverkar vår förmåga att tänka. När ordet stam används i det här sammanhang är det inte en beskrivning av en etnisk grupp. Här ligger vikten vid sociala grupper med en stark gemensam identitet. En gemenskap där en idé eller uppfattning om något är vad som håller gruppen samma.

Dan Kahan har studerat varför vi i samhället har djupt skilda uppfattningar om gemensamma frågor. Hans logik och argumentation bygger på idén om att medborgare i en demokrati behöver luta sig mot de bästa bevisen för något och på det sättet påverka den kollektiva styrningen av samhället. Om det skall ske behöver vi alla en förmåga att skapa kunskap ur vetenskapliga rön och resultat. Det är något som sker genom att framstegen kommuniceras endera direkt av forskningsinstitutet eller genom att de uppmärksammas i media. Vi behöver kunna förstå och tolka vetenskaplig information och skapa mening ur den för att demokratin skall fungera.

Det som Dan visar och som inte är helt upplyftande är att medborgare tar till sig av de vetenskapliga rön och resultat som linjerar med deras politiska övertygelse medan de inte söker eller tar till sig av vetenskapliga rön och resultat som utmanar den egna politiska övertygelsen. Det leder till att vi gräver allt djupare skyttegravar varifrån vi försvarar våra politiska övertygelser.

Desto skickligare vi är att lära från forskning desto högre utsträckning tar vi till oss av forskning som stöder vår politiska övertygelse samtidigt odlar vi ett kunskapsmotstånd som leder till att grupper och delar av samhället får det svårare att nå varandra.

Viljan att skydda den egna gruppen och den egna identiteten skapar ett hårt motstånd mot att utforska bevis, att ha en hunger för det oväntade, att uppleva en njutning i att överraskas. Det här menar Dan är en motpol till vetenskaplig nyfikenhet. Han beskriver hur idén om att medborgare som har en hög förmåga att tolka vetenskaplig information leder till ett sammanhållet samhälle är farligt bristfälligt. En annan egenskap behöver utvecklas i samma takt med lärandet – nyfikenheten.

Samtidigt som vi lär oss mer om något måste den inre motivation att lära sig utvecklas i samma takt. Vi behöver skapa en förmåga att utmana våra övertygelser. Uttryckt på ett annat sätt: Din nyfikenhet skall hamna i strid med dina övertygelser. Din nyfikenhet måste växa i takt med att du lär dig.

Häromdagen var jag med på ett möte om arbetsmiljö på en designutbildning. Mötet handlade om arbetsmiljön och en arbetsmiljökonsult från Springlife ledde arbetet.

Jag kände inte igen de resonemang som konsulten förde gällande arbetsmiljöområdet ifrån min erfarenhet om organisationsutveckling eller i min övertygelse om hur en god arbetsmiljö skapas. Konsulten använde Sinnesrobönen som ledstjärna och jag motsade mig detta.

Låt mig förklara mitt synsätt

Sinnesrobönen har sitt ursprung inom religionen och används inom religionen. Inte minst vid sorgearbete. Den är även väl använd inom vård och terapi, inte minst inom 12-stegskulturen och beroendebehandling.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det finns kraft i användning av bönen i dessa sammanhang då meddelandet är; det går inte att ändra på gårdagen – fokusera på idag, i morgon och dagen efter det.

Tänkande, kreativitet, passion är inte en sjukdom, det är inte en sorg eller ett beroende. Den självständigt tänkande individen är grunden för vetenskapen. Det finns inte någon framgångsrik forskare i mänsklighetens historia som fått sin framgång genom att fokusera på begränsningar eller anpassa sitt tänkande efter en norm. Det är en central aktivitet inom vetenskapen att skapa nya tankar. Att upprepa eller befästa redan befintliga tankar har aldrig drivit utveckling.

Om en organisation vill utvecklas behöver den passionerade medarbetade. Den behöver attrahera människor med passion. Den behöver understödja passion. I samma sekund som en medarbetare upplever att hon inte kan påverka har organisationen ett problem.

Konsultens användning av Sinnesrobönen visade en omodern syn, en linjesyn, på människan och på arbete. En fråga som diskuterats mycket under de senaste 20 åren är om världen förändras i en allt snabbare takt. Att organisationer behöver lära sig att acceptera förändring som ett normaltillstånd. Jag delar den uppfattningen och det är därför så förvånande för mig när någon tänker sig att de verktyg (sätt att se på organisationsutveckling) som användes för 20 år sedan skulle fungera idag.

Idag är det snarare allmänt accepterad kunskap att organisation behöver söka och utveckla, förvalta exceptionell talang. Söka människor som har passion och låta dessa utmana befintliga idéer och uppfattningar. På så sätt utvecklas organisationen och kan fortsätta vara relevant. Det är även min övertygelse att den moderna människan söker mening. Yrkesvardagen utgör en stor del av människans liv och därmed är det logiskt att vi alla söker en mening i vårt arbete och yrke. Vi vill påverka.

Denna organisations vision är att bidra till en hållbar samhällsutveckling genom forskningsframsteg, bildning och kritiska samtal om vår tids stora frågor. Det går inte att nå den visionen om organisationen och dess medarbetare arbetsvardag lutar sig mot Sinnesrobönen och den retorik som fördes. Snarare är det motsatta som bör ske som långsiktig strategi för att uppnå visionen. 

Inom ämnet design och idéuppfattning ”design thinking” står uppgiften att se utmaningar och söka lösning. En inställning som kräver optimism. Oavsett hur utmanande begränsningarna är tänker vi (designers) oss att det finns minst en potentiell lösning som är bättre än den existerande lösningen. Det ligger alltså även i ämnets natur att ständigt ifrågasätta, utmana, samarbeta. I ett sådant arbete finns stor chans att misslyckas. Vi designers har byggt in i våra metoder en kultur som hanterar det. En attityd att vi ständigt måste tillåta oss att försöka, misslyckas, lära oss och försöka igen. Men att ta sig an en uppgift där möjligheten att misslyckas är stor är inte helt förståndigt. Här krävs mod.

Av dessa skäl vill jag föreslå en alternativ Sinnesrobön att använda inom organisationsutveckling för kreativa organisationer (alla) och framförallt för utbildningar inom kreativa områden.

Acceptera aldrig att det finns något som inte kan förändras. Var oförståndig och ha mod att utmana. Gör skillnad

Det är enkelt och snabbt att göra sammanställningar av det slaget som Lois Anslov gör i blogginlägget What technology are we addicted to this time? Det är underhållande med sammanställningar av detta slag, hur oro för ny teknik är löjligt och det är lätt att skratta åt tokigheterna som presenteras.

Det Lois Anslov gör i sitt underhållande blogginlägg är inget nytt. Åtminstone inte för mig. Ofta när någon har velat föra ett resonemang om samhälle, individ och teknikutveckling är det alltid någon annan som refererar till teknikfientlighet eller moralpanik. Den som vill problematisera har ansetts vara naiv och rädd.

Anslov avslutar sin text med att det inte är originellt att säga att ny teknik är farligt och han leder det i bevis med sina historiska exempel. Men jag vill påstå att det är precis lika o-originellt att argumentera på detta sätt. Min erfarenhet är att denna är retorik ofta används för att förminska den som har en vilja att problematisera teknikutveckling. Och jag verkar inte stå ensam i denna iakttagelse.

Ett flertal teknik-filosofer som på ett eller annat sätt problematiserar teknik får epitetet som exempelvis ”neo-Luddeties” trots att de tydligt förklarar att de inte är negativt inställda till teknik i sig (begreppet har sin historiska grund i England då en grupp textilarbetare förstörde vävmaskiner på grund av sin oro att yrket skulle försvinna. Namnet tros komma från Ned Ludd som 1779 förstörde två vävramar. Begreppet används för en person som är generellt negativ till all teknologi och all teknikutveckling).

Teknikfilosofer som exempelvis Jaron Lanier försöker, precis som jag gjort hela mitt vuxna liv, att om och om igen uttrycka hur de (vi) INTE är mot teknik – tvärtom. Det vi uttrycker är en önskan om intellektualisera, kritisera, problematisera. Jag menar att det är tillåtet att ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det är oklokt att låta de som inte gillar teknik dominera diskussionen om teknik. Men det är precis lika oklokt att låta de som förlöjligar teknikkritik dominera diskussioner om teknik.

Min uppfattning är att allt i samhället tål att problematiseras, diskuteras, ha olika uppfattningar och ståndpunkter om – så även teknikutvecklingen. Oavsett hur svårt ämnet än är så bör en debatt, diskussion eller dialog bygga på ett genuint intresse för ämnet. Jag anser att det är dåligt för oss alla, för individen, för samhället med förlöjligande och förminskning.

Just idag känner jag mig dock inte så orolig. Jag är på forskningskonferens Tangible, Embedded and Embodied Interactions (TEI) som är en konferens om teknikutveckling och som inleds av med orden: Vi kan inte längre enbart se teknik som en källa till lösning utan även en del i ett problem.